mitt liv i bilder och ord

Närhet till nån och längtan efter nån är på gott och ont.

Närhet kan kännas som ljuvligaste lycka men också som djävligaste lidande.
Längtan kan bli till en frigörande drivkraft eller en förlamande motkraft.

Om bara närhet finns och ingen eller väldigt liten distans och längtan,
hur påverkar det då ditt behov av att stå fri, din lust och förmåga att inte svika dina egna behov?

Om bara distans finns och ingen eller väldigt liten närhet och njutning nu,
hur påverkar det då ditt behov av att vara förenad, din lust och förmåga att inte svika den andras behov?

Varje relation kräver sin balans av närhet och distans.
Vi söker närheten. Vi söker också distansen. I en pågående relation eller i en efterlängtad relation.
Vi vill värna den egna längtan. Vi vill möta den andres behov. Här och nu eller då och senare.

Att våga älska och låta sig älskas handlar kanske just om att våga. Våga tillit. Våga förtroende.
För det man förstår av de egna och den andres verkliga - inte inbillade - behov.

När jag själv tänker mina tankar på mitt fortsatta liv
vill jag åter få leva i en relation där båda förstår och uppskattar värdet av närheten och distansen.
Där det finns en starkt känsla av frihet och förbundenhet, en kärlek som separerar och sammanför
i en rytm som passar oss.

"man måste vara två för att gunga gungbräda".
Vad är det, om inte en ömsesidig närhet och distans, om att överraskas och att överraska, ett beroende som ger utrymme att påverka och påverkas, att ge och ta utifrån sig själv i ömsesidigt samspel.